Vad jag älskade

bkajsa6

bkajsa7

Ur “Vad jag älskade”
“Varje historia vi berättar om oss själva kan endast berättas i imperfektum.”

“Skrivandet är ett sätt för mig att spåra min hunger och hunger är inget annat än ett tomrum.”

“Han är på jakt efter de idévindar som blåser genom folks sinnen och sedan blir till ärr i landskap.”

“Folk inbillar sig att hoppet har gradskillnader, men jag tror inte det. Det finns hopp och det finns inget hopp alls.”

“… och medan jag såg på dem sa jag mig att det där med att bli vuxen i sanningen innebär att sakta ned.”

“Ibland tror jag att han inte begriper vad språk är för något. Det är som om han aldrig kom underfund med begreppet symboler- hela strukturen saknas. Han kan prata, men använder bara ord som ett sätt att manipulera andra.”

“Minns du när du sa till mig att jag hade vackra knän? Jag har aldrig tyck om mina knän. I själva verket har jag tyckt att de var fula. Men din blick har återupprättat dem. Oavsett om jag träffar dig igen eller inte kommer jag att leva resten av mitt liv med dessa knän.”

Väldigt tung och vacker och jobbig och framförallt bra bok det där. Läs den! Av Siri Hustvedt.

En fritid för en annan

reversensnerikes3

reversensnerikes1

reversensnerikes2

För ett litet tag sedan gjorde jag ett reportage för vår föreningstidning Reversen. Denna gång var temat fritid och jag gick in bakom svängdörrarna till köket, barerna och upp på ovanvåning ovanför nationen. Många studenter lägger otaligt många timmar i veckan gratis på nationerna bara för gemenskapens skull och för att detta fantastiska studentliv ska vara möjligt. Den här gången fick det bli snerikes, men var och en av dem och var och en som jobbar förtjänar en hejdundrande stor applåd! Tack Uppsala för att alltid har varit och för att du är så väldigt roligt! Vissa saker är givetvis interna för oss Uppsalastudenter och kanske därmed inte intressant för er andra, men en inblick i en liten liten del av våra liv här får ni i alla fall.

Här är texten:

 

En fritid för en annan

På Södermanland-Nerikes nation, mer känd som Snerikes, är salongen fullsatt terminens sista tisdag innan jullov. Långbord står uppradade och en bartender får glatt prioritera bort arbetet en stund för att ta ett kort på ett av borden med någons iphone. Det kan sannerligen ta lång tid för ett bord på 15 personer att göra sig redo för förevigande. Servitörerna springer mellan kök och hungriga gäster, ett glas faller i golvet bakom bardisken. I köket pekar man på orders och diskuterar beställningar, innan språnget tas ut till gästerna igen. En trappa upp spelar Snerikes nationsorkester ikväll och alla andra tisdagar, i det dolda.

Snerikes – som har fått många av oss att på lördagar längta till tisdagar. Som fått oss att svära över, eller hurra för, den ansvarige för våra onsdagsscheman. En nation som för många av oss introducerade nationslivets mångfald. Här kan de som vill sjunga för allt vad kraft heter på popgolvet. Där händer klamrar i luften till Håkans romantiska skildringar av ett tonårsliv och där fötter går fort till ”Twist and Shout”. Uppe på hiphopgolvet erbjuds det som eventuellt kan vara Uppsalas varmaste dansgolv. ”Har ni duschat eller vad har ni gjort?” kan det frågas efter besök här. För den glade vevaren finns här ett housegolv som aldrig står tomt och där fötterna snuddar golvet endast kortare stunder.

För mig är Snerikes en nation där studenter från många olika institutioner förenas. Jag minns Snerikes genom de i dörren nekade studenternas vrål om att de inte är för fulla, någon som somnade under trappan en tisdag under nollningen eller de suckande svettiga kropparna när lamporna tänds vid stängning. Jag förknippar Snerikes med de ständiga planerna på efterfest ute på gatan, efterfesterna där alla är välkomna. Här finns värme och här finns vänner vi inte träffar i micro-rummet i korridor B, som kanske handlar på andra ställen än Ica-luthagen eller som vi möjligtvis inte möter på Stocken en torsdag. (Missförstå mig rätt, denna välkända areabegränsning rör inte alla ekonomstudenter. ) Jag kommer i alla fall att efter min tid i Uppsala att minnas Snerikes nation, där köerna till baren gick fort, där jag varit svettigare än jag trodde var fysiskt möjligt och där jag i protest mot toakön till damernas flertalet gånger smitit in på herrtoan med förtäckta ögon. En nation där jag kommer att ha haft nästintill endast bra stunder.

Jag hälsar er välkomna in bakom den dimma vi vanligtvis upplever vår kära ”Snärkan” genom och hälsar er välkomna till arbetet bakom tisdagskvällarna, Salongen och Bistron, samt andra evenemang. De finns de som tycker ännu mer om Snerikes än vi. Ett gäng som väljer att lägga bra mycket mer tid än våra fyra klamrande timmar på dansgolvet för att vi ska få ha just dessa timmar. Diskplockare, garderobspersonal, bartenders, kockar, ordningsvakter, klubbverkare, klubbmästare och ämbetsmän.

Reversen har träffat Niko, Jonas och Kristoffer för att ställa lite frågor om deras engagmenag på nationen. För både Kristoffer och Niko var det först gamla vänner som fick dem att prova en kväll, men de är överens om att det var gemenskapen och känslan av att alla är välkomna som var det avgörande för deras engagmenag. ”En del nationer är identitetsmarkörer för sina medlemmar, medlemskapet visar vem man är. Snerikes identitet i den bemärkelsen ligger i hur olika, men framför allt otroligt drivna, människorna vid nationen är” säger Jonas, köksmästare under kommande termin. Nationen är en plats där de tillåts att utvecklas. Där de kan lära sig slänga ihop överraskande drinkar till studenter, lära sig ansvara för ett kök, eller lära sig läxan om att städskrubbar bör låsas. Den senare läxan har de lärt sig då en av nationens städskrubbar tycks ha blivit särskilt beryktad bland hångelsugna ekonomstudenter under hösten.

Det är fler än jag som har frustrationer förknippade med toaletterna. Niko berättar om ett av sina starka minnen från slutet av sommaren då Snerikes fortfarande hade sina bajamajor kvar. ”Jag skulle upp till bunkrarna och hämta något, och när jag gick förbi bajamajorna så hörde jag en tjej skrika inifrån en av dem, VAKTER, upprepade gånger”. Niko trodde att något allvarligt hade hänt och ropade snabbt på vakterna som kom skyndandes. Tjejen visade sig dock bara vara i behov av toalettpapper.

Kristoffer kan man oftast se bakom ”festsalsbaren”, mer känd som ”baren vid housegolvet”. Han säger att man från hans sida av baren ofta kan identifiera olika typer av törstande själar. De nya studenterna som lyser upp vid ett öl- eller shotpris på 30 respektive 48 kronor, tentagänget som ska fira och försöker beställa för mycket eller de som trots lång kö fortfarande inte vet vad de ska beställa när de kommer längst fram. Kristoffer säger också att han får se en hel del desperation efter kvart i ett-ragget. ”Men sen ser man mycket annan kärlek också. Kompisgängen som har det sådär riktigt jävla skoj, då blir man lite avundsjuk!”.

Någon har sagt att man inte ska låta studierna gå ut över studietiden och att arbetet på nation är värt lite missade föreläsningar och eventuellt någon tenta kan de alla skriva under på. Hur mycket tid man lägger på arbetet är upp till var och en. Niko säger att han lägger drygt 20 timmar i veckan, men att en kväll hit eller dit fungerar också. Jonas å andra sidan har som köksmästare tagit på sig mer arbete än så. ”Det är en heltidstjänst och lite till. Eller ganska mycket till…”

I detta nummer av Reversen är temat som bekant ”Fritid”. Det är fint att se det så att många studenters fritid läggs för att vi ska få kunna roa oss och njuta på vår fritid. Det faktum att exakt allting arrangeras och organiseras av energiska studentsjälar har alltid varit det som fascinerar mig mest med Uppsalas rika nationsliv. ”Att engagera sig på nation är något alla borde testa på någon gång under sin studietid i Uppsala” säger Kristoffer. Jonas tycker att nationerna utgör studentlivets hjärta, inte bara som mötesplats och uteställe, utan också på grund av allt det man blir en del av runt omkring. ”Här får man vänner för livet”.

Jag kan bara säga som så: Vi ses på tisdag!