I’m honest, brutal and afraid of you

b9

b10

b11

b13

b15

Jag tar med mig honom hem till Stockholm nu. Det är så jävla svårt att vara kära, unga och samtidigt försöka lista ut vilka vi är. Det känns som om allt kollapsar ovanför våra huvuden så vi måste ta hand om varandra i några dagar nu, sova nära i min gamla 90-säng och bara åka långa bussresor mellan min förort i norr in till Stockholms stad.

Annars kommer bloggen bli väldigt spretig i ett bra tag framöver. Senaste månaden har jag fotograferat mycket med olika kameror, typer av film, tekniker och tillfällen så någon röd tråd kommer inte att finnas. Men jag försöker hitta ett bildspråk som jag känner att jag kan bygga vidare på så nu ska jag prova allt.

VI SES SNART STOCKHOLM!!!!!!!!!!!

 

Translation:
Im bringing him home with me to Stockholm now. Fuck it is so difficult to be in love, young and trying to figure yourself out. Everything is collapsing over our heads so now we just need a few days to look after each other, not do anything but sleep close together and go on long buss rides from the northern suburbs into Stockholm city.

 

_lovisa

From Ashtead

b1

b2

b12

b3

b4

b5

b10

b11

b6

b9

b8

b7

 

En onsdag för några veckor sedan när vi åkte till Joes föräldrar i Ashtead. Jag köpte en ny kamera i en secondhandbutik som visade sig vara lite av en besvikelse men tog denna rulle innan jag bestämde mig för att ge bort den istället. Vi tappade bort hundarna i skogen och hoppade över lera och bäckar i lånade gummistövlar. Imorgon flyger vi tillsammans till Stockholm för att träffa mina kompisar, visa upp mina favoritplatser i Stockholm och bara ha lite semester

 

Translation:
A Wednesday some weeks ago when me and Joe went to Ashtead. Lost the dogs for hours in the woods, bought a new camera in the charity shop which turned out to be a disappointment but took these photos before I decided to give it away instead. Tomorrow we fly out to Stockholm together. We will see my friends, I will show him around to my favorite places and just have a holiday

 

_lovisa

Stop

bb

Jag tar inga bilder längre. Tog tre skakiga bilder på en pub i fredags men det var så mörkt att ingenting kommer synas när de väl framkallas. Det största problemet med att jag köpte en analog kamera från början var att jag insåg att det var just det som hade saknats.  Jag har knappast rört min digitala på månader och det är av den enkla anledningen att med den kommer jag ingenstans. Jag lämnade den bakom mig sekunden jag fick ut min första egna framkallade rulle och det må låta som det vill men så är det. Och även om jag skulle få energin att ta någon bild med mina analoga kameror nu skulle ändå inget dyka upp här för har inte råd med film ens.

Jag försöker skriva lite men det blir bara skit. Tänker att jag ska skita i att skriva ‘bra’ utan ska försöka att bara berätta utan att låta mig själv censurera. Men det gör ingen skillnad, allt är skit ändå. Inte så konstigt när jag inte har läst en endaste bok på över ett halvår, orden kommer inte lika lätt till mig som gjorde förr.  Inte ens läser gör jag längre, vem har jag blivit?

Det är det som är urkärnan i detta jävla problem. Jag har tappat bort mig själv. Allt annat är bara mina teorier om varför jag är ledsen men jag är bara inte så glad med mig själv just nu och svårare än så är det nog inte. Jag vet inte när det började eller varför men ibland måste man få vara ledsen i perioder för att kunna få vara glad senare. Jag tänkte att jag försöker skriva om det ordentligt här en enda gång, sen inte mer. Kanske blir det då lättare att ta upp bloggandet igen, när jag har fått dumpa en del av mitt stora mörka moln här. För nu känns det bara som att det blockerar och ingenting annat kommer förbi.

Första oktober flyttade vi ut ur vårt älskade hus på Laburnum Street i Haggerston och förutom vårt hem lämnade vi även en vänskapsrelation bakom oss. Efter en månad på olika soffor omkring i London flyttade Andrea, Frida, Mathilda och jag in i våra drömmars hus i Peckham. De gamla trägolven, trädgården och alla stora ytor gjorde att vi skrev kontrakt trots att det var långt över vår budget. Jag hade inget jobb egentligen, jobbade som nanny åt olika familjer i väntan på någonting bättre. Jag ville bara tjäna mer, var trött på att slita i butik för inga pengar alls och ville bara ha lite ombyte här i livet. Men inget hände, jag hade kunnat söka mer men eftersom jag inte visste vad jag ville göra så tog jag aldrig tag i det på riktigt. Var inställt på att jobba heltid som nanny bara för att kunna lägga undan lite pengar varje månad men det löste sig aldrig så tillslut gav jag upp den tanken helt.

Jag skuldsatte mig så min lillasyster lånade pengar till mig till de två första månadshyrorna. Det slutade på närmare 10 000 kr. Här började jag jobba på American Apparel. Ungefär alla jag känner har jobbat eller jobbar fortfarande där så det var enkelt och jag visste precis vad jag skulle förvänta mig. Två veckor efter att jag sökte började jag i butiken i Covent Garden. Säg vad ni vill om det men det räddade mig. Äntligen fick jag rutiner, jag fick jobba tillsammans med min bästa vän i hela världen (EMMA) och så många andra kollegor som har gjort mitt miserabla liv mycket ljusare.

Nu har jag jobbat över 60 h i veckan hela december och januari för att betala av allt och börja om på noll igen. Jag har haft en ledig dag sedan nyår. Jag är så mentalt utmattad av att aldrig kunna andas ut att jag har dragit på mig en permanent smärta i ryggraden som följd av att jag alltid går omkring med hopsjunkna axlar.

Och sen är det Joe. Jag stryker ofta mina fingrar över hans vackra  ansikte och gråter för att jag älskar honom så mycket men mer egentligen för att jag vill så mycket mer för oss. Han försöker finnas där för mig och jag försöker finnas där för honom men det är svårt när båda egentligen behöver bli uppburna av den andre hela jävla tiden. Vi blev kära i den bästa och sämsta av tider. Det är värst med mina närmaste vänner, den grupp som jag räknar som min familj. Jag ser dem inte på veckor, hör inte av mig och går oftast hem tidigast. Jag älskar dem och saknar dem men orkar inte närvara ens när jag är där. Jag vill bara hem. De ser det som att vi bara prioriterar varandra, blir irriterade för att vi aldrig kommer ut längre men det ingen förstår är att vi måste få fokusera på att förändra våra liv, komma ur dåliga vanor och försöka ta bebissteg i en bättre riktning. Jag måste få tid att hitta tillbaka till den versionen av mig som jag trivdes bra med, jag måste komma tillbaka på mina fötter rent ekonomiskt och lista ut vad jag vill göra med mitt liv. Det är inte det att jag bara vill vara med honom utan att jag inte vill vara med mig själv. Jag trivs inte längre i min tillvaro och av någon anledning gör det att jag ryggar tillbaka från allt. De förstår inte alltid, jag klandrar dem inte.

Men det har redan börjat ljusna. Vår vackra fransyska Auriane flyttar in hos oss nu om några dagar vilket kommer bli fantastiskt. Inte bara för att hon är svingullig utan för att det underlättar för oss alla ekonomiskt. Plus vem i sina tidiga tjugoårsålder har råd att ha ett tomt rum på typ 5×3 meter i London, världens dyraste stad, som ändå bara används till hänga tvätt i?

Jag har betalt av alla mina skulder till vänner och familj äntligen och börjar nu om på noll. Jag ska leva snålare men bara jobba fem dagar i veckan för att ha tid att andas, fotografera, ta hand om mina vänskapsrelationer och ta hand om MIG SJÄLV.

Jag sökte in till tre olika universitetsprogram den 15 januari, alla för fotografi men på tre olika universitet. I förrgår blev jag kallad på min första intervju, den 19 februari på den skolan jag vill inte på mest, Camberwell College. Så nu ska jag göra en riktig portfolio (printa bilder, köpa en mapp osv) och tänka igenom vad jag ska svara när de ber mig analysera mitt arbeta och svara på vart jag vill vara om 10 år osv. Som jag skrivit innan, jag har aldrig velat något mer än detta så vill bara få ett jävla JA du kommer in och sen ägna tre år att utvecklas.

Jag åker till Stockholm om ungefär en månad. Sedan jag flyttade till London har jag aldrig längtat tillbaka. Jag har varit hemma fyra gånger på två och ett halvt år och varje gång har jag önskat mig därifrån sekunden jag klev av på Arlanda. Men nu längtar jag. På bussen i förra veckan såg jag en bild på ett snöigt Stockholm från Katarinahissen tror jag och som en liten elektrisk stöt i hjärtat fick jag när jag insåg att jag saknar Stockholm. Eller snarare; jag saknar att trivas att bo i Stockholm. Kanske blossar dessa känslorna upp nu när jag har ställt in mig på att bo här i tre år till. Jag vet inte.

Jag orkar inte ändra nu, skriva till eller ta bort för att göra detta mer förstående. Jag förstår inte eller. Men nu har jag blottat mig lite och nu stänger jag denna dörren, i alla fall här på bloggen. Ska försöka hitta tillbaka till den här platsen, den betyder ju en del för mig ändå, även fast jag gärna inte erkänner det. Puss och tack för att ni fortfarande läser efter alla dessa år. Vi hörs snart igen

 

Translation:
Read in google translate here 

 

_lovisa