Karin Wåhlberg Knut -111
Karin Wåhlberg Knut -103
Karin Wåhlberg Knut -67
 Åhléns City, en fredag eftermiddag. Ett hav av människor: skarp belysning, lite för varmt. Köer som ringlar sig från kassorna ut till hyllorna. Jag har en tid att passa och lider av akut obeslutsamhet, prestationsångest. En dålig kombination vilken dag som helst. Ringer mamma för att be om råd, men klockan går och köerna växer och till slut, modfällt, går jag därifrån tomhänt. Ringer Elin från perrongen i väntan på ett försenat tåg.
“Det löser sig. Vi ordnar det imorgon,” säger hon.
“Okej.”
Jag låter mig övertygas. Slår mig ner på plats 24 i vagn 6, närmast fönstret, på ett säte med en suspekt missfärgning på höger sida. Bredvid mig sätter sig en man som är halvvägs igenom en matlåda, han tuggar ljudligt och lutar sig tungt mot armstödet i mitten. Jag lutar mig mot fönstret.

En timme och femtiotre minuter kvar.

Karin Wåhlberg Knut -107

Klättrar in i baksätet, spänner fast mig bredvid en babblande, skrattande ett och ett halvt-åring. Pussar och kittlar lite på tårna, då skor och strumpor har strösslats runtom bilbarnstolen.

Livets alla sorger som bortblåsta.

Karin Wåhlberg Knut -33
Karin Wåhlberg Knut -36
Karin Wåhlberg Knut -45
Karin Wåhlberg Knut -112
Karin Wåhlberg Knut -135

I helgen har jag varit i tre städer på tre dagar. I fredags, efter jobbet, tog jag tåget till Örebro. På lördagsmorgonen väcktes jag av en liten pyjamasmänniska som ville läsa böcker. Vid lunch satte vi oss sedan i bilen, jag, min syster, svåger och systerdotter, och körde ned till Göteborg. Där hade det nämligen kommit en liten Knut Erik Wåhlberg. På bilderna är han fyra och fem dagar gammal. Liten och mjuk som en dunboll, med mörk, tät kalufs. Pussvänliga kinder. 

Han föddes i tisdags och är något av det finaste jag sett. Jag är medveten om att jag är partisk.

Efter ytterligare ett besök hos lilla familjen följer jag på söndagskvällen med mina föräldrar upp till Norrköping och på måndag morgon spenderar jag de flesta av mina bonuspoäng på en smidig förstaklassbiljett hos SJ upp till Stockholm igen, och far direkt till kontoret.

Karin Wåhlberg Knut -64
Karin Wåhlberg Knut -63

Mamma sticker in huvudet i rummet där jag och min lillebror sover. Vi är ute på Öckerö, hos Andreas svärföräldrar. Övernattar i stugan på deras tomt.
”Ska ni med och ta ett morgondopp?”
Det tar en liten stund innan vi kommer ur sängarna. Men jag drar jeansklänningen över huvudet och tar handduken under armen, tillsist. Går de fyra minutrarna bort till badplatsen vid klipporna. Dimman sträcker ut sig över vattnet, i luften finns känningar av höst. Redan ligger gula löv på marken och det märks att det har regnat under natten. Vi spejar efter brännmaneter från land och turas om att doppa oss. Mamma och Elias tycker det är rätt varmt, jag tycker det sticker i fötterna också efter att jag klivit upp.

Sedan promenerar vi tillbaka till huset och blir bjudna på frukost. Huden luktar saltvatten.

Karin Wåhlberg Knut -95
Karin Wåhlberg Knut -89
Karin Wåhlberg Knut -88
Karin Wåhlberg Knut -85
Karin Wåhlberg Knut -80
Karin Wåhlberg Knut -51
Karin Wåhlberg Knut -23
Karin Wåhlberg Knut -22
Karin Wåhlberg Knut -117
Karin Wåhlberg Knut -115

Min bror är någons pappa nu. Mina föräldrar inte bara föräldrar, inte längre bara mormor och morfar, utan också farmor och farfar. Jag inte bara moster utan också någons faster. Tiden blir en annan, livet händer. Det händer nu, det händer hela tiden, det händer fort.

Karin Wåhlberg Knut -131

Hej Knut. Jag ska älska dig mycket och alltid. 

Karin Wåhlberg Knut -15
Karin Wåhlberg Knut -7

Bild

En mail-slinga: att mötas. En överblommad vår som blev till sensommar, men ändå, till slut. Vi bestämmer söndag, vi bestämmer Vete-Katten. Jag är kissnödig redan när jag kommer dit men glömmer också bort det direkt, dricker tre koppar kaffe i tät följd och tar sporadiska tuggor av en smulig hallongrotta.

Det är alltid speciellt att veta mycket om någon man inte känner och sedan träffa dem. Eller, kanske är det snarare: att känna någon man egentligen inte vet så mycket om. Det, i sig, är förvisso ingen garanti för framgångsrik verklighetsförankring utanför internets semi-anonymitet och skyddande murar, men just den här gången bär jag inte på några tvivel. Istället finns ett okonstlat lugn i varje tystnad mellan tuggorna. Det känns självklart.

Det svåraste är att veta var man ska börja. Det enda som känns pressande är tidsbristen. Hur hinner vi med så mycket som möjligt på en eftermiddag? Trevar lite, som om jag inte vet i vilken ände jag ska börja, det finns ju så mycket jag vill veta, säga, undra, berätta – lära. Svaret: man bara börjar.

Klockan är två och sedan är den halv fem och plötsligt är den sju och så stänger de. Vi yrar ut på trottoaren utanför, kastar blickar omkring oss.
”Vart ska du nu?”
”Jag vet inte riktigt. Du?”
Vi etablerar att vi inte har någon särskild tid eller plats att passa, så vi promenerar. Genom Kungsträdgården, över Skeppsbron och förbi Slussens många avspärrningar och vägvisande linjer. Eftermiddagen blir till kväll och vi hittar ett nytt café att uppehålla oss på.

”Tydligen ska man ses tre gånger för att etablera en vänskap”, informerar Libertin. ”Men detta borde väl räknas som mer än ett tillfälle?”
”Ja att vi hörts innan borde ju räknas som i alla fall en gång, och idag som minst två. Så jag tycker vi kan konstatera att vi officiellt är vänner nu.”

Vi skiljs åt vid Slussen med löften om fortsatt kontakt, från varsin sida Nordsjön.
”Vad skriver vi när vi redan skriver om våra liv då?”
”Du kanske skickar det som inte känns tillräckligt formulerat för att få läggas upp?”
”Och du kanske skickar de där röriga dagboksanteckningarna?”
”Ja. Det är kanske det jag skickar.”

Jag skulle vilja bevara varenda ett av våra samtalsämnen, skriva långt och utförligt om dem. Men då skulle jag nog heller aldrig skriva klart. Och vi pratar också om vikten av att ibland bara få ur sig text. Så jag skriver det här och sedan påbörjar jag ett nytt meddelande på annan plats med eget slut.

Hej, börjar jag. Skönt att komma hem till en lägenhet där växterna överlevt.

Nu blir det här andra inlägget i ordningen av ett högst informellt inläggsformat. Det är mest så att jag råkar ha ytterligare tre tips.

1. Sunspring

Först ut är en SciFi-kortfilm skriven av artificiell intelligens. Filmskaparen Oscar Sharp och ingenjören Ross Goodwin byggde tillsammans en maskin som själv kunde skriva manus. Maskinen döpte de till Jetson och så matade de honom med hundratals film- och TV-manus som referens. Det första Jetson meddelade var dock att han hellre ville bli kallad Benjamin. Och sedan gav skaparna sig själva 48 timmar att, tillsammans med ett litet team, filma och klippa ihop vad än nu Benjamin valde att skriva. Resultatet blev kortfilmen Sunspring, och även lyricsen till den musik som hörs i filmen.

Jag tror inte att manusförfattare behöver frukta för sina jobb riktigt än, men ändå ett roligt litet experiment och också fint att de med så stort allvar spelat in Benjamins manus.

2. The West Wing Weekly

Är det någon, NÅGON här inne som missat att jag ÄLSKAR The West Wing? Nä trodde inte det va. Detta 7 säsonger långa mästerverk som sändes 1999-2006 med tidernas skarpaste manus och en gyllene rollbesättning.

För den som vill ha mer mer mer finns nu en podcast: The West Wing Weekly, där Joshua Malina och Hrishikesh Hirway avsnitt för avsnitt nördar sig igenom serien. Diskuterar avsnitten, manuset och vad som hände bakom kulisserna, bjuder in skådisar från serien och pratar även om nutid och alla dessa lager av referenser och nyanser i serien. Finns t ex på iTunes, att streama på deras egen webb eller, antar jag, hos din lokala poddleverantör. Än så länge är de på typ artonde avsnittet av första säsongen. Riktigt nördigt. Men ja.






Lyssnar på riktigt på podden när jag är ute och springer. Mitt problem med att springa långt är ofta att jag blir uttråkad, och då upplever jag typ podd och ljudbok som mer peppande än hetsig musik.

Men ja, börja med att se serien om ni inte gjort det. Typ genast. Typ igår.

3. Crazy Pictures på Instagram

Mina kompisar på Crazy Pictures håller ju på att spela in långfilm. Och det kommer bli så himla bra! De är så oerhört skickliga och envisa, med stenkoll på varenda detalj och inställningen att ingenting är omöjligt. Följ dem på Insta för inblick i inspelningslivet och andra galna upptåg, typ som att bygga regn.

Crazy Pictures

Crazy Pictures

De senaste somrarna har det blivit lite av en tradition att besöka Hammars backar. Det är ju så hejdlöst vackert där att en liksom inte kan se sig mätt på det hela. Vare sig det är för att sitta och äta ostbågar precis ovan där slätten störtar ned mot havet, i väntan på solnedgången, eller för att beskåda vindpinade vidder i halv storm, i ren Brontë-novell-anda. Det är magiskt oavsett. En plats värdig att agera litterär backdrop till vilken roman som helst.

Ungefär två veckor in på min semester bilade mamma och jag ned till Österlen för att bo på ett B&B i en Skånelänga, hänga på stranden, läsa böcker och äta god mat. Men mer om det senare, de här vyerna är liksom värda ett helt eget inlägg.

Karin Wåhlberg Österlen-76
Karin Wåhlberg Österlen-98

Fåren som obekymrat kommer bräkandes uppför stupet. Efterdyningarna av en dag på stranden: solvarm hud, solkräm, sand, salt i håret. Allting fullkomligt vindstilla. Kvällssolen som mjukt färgar allting i försiktiga nyanser av orange. Intensivt blått hav och en ensam liten segelbåt långt där nedanför.

Karin Wåhlberg Österlen-64
Karin Wåhlberg Österlen-89
Karin Wåhlberg Österlen-73
Karin Wåhlberg Österlen-79

Mamma & jag & kvällssolen <3

Karin Wåhlberg Österlen-67
Karin Wåhlberg Österlen-80
Karin Wåhlberg Österlen-102
Hammars backar Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg Österlen-104
Hammars backar Karin Wåhlberg

Hammars backar förra året
Hammars backar förförra året