Karin Wåhlberg -4
Karin Wåhlberg -1
Karin Wåhlberg -3

Söndag med solkatter i trädgården. Den virvlande vildvuxna trädgården som slänger och klänger mot fasaden. Bara ben, dörrar på glänt. Uppkrupen. Kaffe, rykande hett kaffe. Loppis på innergårdar, sovmorgnar och nya röda skor i mocka.

Det är bara vi som hörs. Mörkret har svept in över gatorna och tystnaden ligger som en sömnig filt mellan gatlyktor och de enstaka lampor som lyser som små månar i fönster högt ovan oss. Klockan är kanske halv elva, elva. En torsdag och ett Östermalm som redan slumrar. Cykeln som leds vid sidan av trottoaren bryter av konspiratoriska fniss med ett rytmiskt spinnande. Vi stannar framför en stor träport. Nyckel i låset, en kedja som lyfts av. Ett dovt gnissel när den tunga dörren trycks upp. Förväntan.
”Se, där. Jag sa ju det.” Han pekar på ett träd till vänster på innergården, på andra sidan ett träplank som går ungefär upp till revbenen.
”Här kommer man ju inte över utan att klättra…”
”Där–– det ser ut att bli lägre längre bort.”
Vi följer planket inåt gården. Jag drar handen längs med topplankans sandiga yta, låter handen slutta ned med den till höfthöjd. Vi kliver över.
”Wow.”
Entusiasmen är genuin. Vi ställer oss alla fyra under trädet och lutar huvudena bakåt. Spejar uppåt i trädkronan, mot de blekt gulröda klot som trängs i lövverket.
”Det är verkligen ett persikoträd.”
”Jag sa ju det.”
Uppåt: persikor, blad, grenar, hustak, stjärnhimmel. Jag sänker blicken igen. Klättrar upp på ett picknickbord i barnstorlek som står under, sträcker mig efter frukten. Plockar ned ett av kloten och tar en tugga.
”Den är ju till och med mogen.”
“Det här är helt fantastiskt.”
Jag äter upp persikan och plockar ytterligare tre, stoppar ned dem i min skogsgröna läderväska. Jag har låga strumpor i mina gubbskor, svarta jeans och en mörkblå collegetröja, men ingen jacka. Trots den sena timmen är det inte kallt, bara krispigt. Ni vet, liksom viktlöst i lungorna när man andas. Känningar av höst, men fortfarande sensommar. Vi ägnar en stund åt att diskutera ludenheten på persikornas skal (den är annorlunda mot de persikor man kan köpa i butik) innan vi kliver över planket igen. Gatlyktorna kastar ett julkalendersliknande sken över innergården och jag skickar en sista blick över axeln innan vi drar igen den massiva porten bakom oss. Den ljumma luften begär av oss att inte gå ned i tunnelbanan, så istället promenerar vi till Slussen. Längs med vattnet: vykortsvänliga, nattupplysta vyer. Kullersten och broar och så förbi slottet. 

Inte visste jag att det fanns innergårdar i Stockholm med alldeles egna persikoträd.

Karin Wåhlberg

Regnet har kommit i omgångar under dagen. Framåt kvällen verkar dock molnen ha sagt sitt, så vi packar med oss filtar och vin och promenerar bort till Svandammsparken. Vi slår oss ned uppe på krönet, framför fikatältet. När det börjar mörkna tystnar sorlet och Moonrise Kingdom rullar igång, med det där klickande, surrande bakgrundsljudet som äldre filmprojektorer åstadkommer. Med stjärnor och lövverk ovan oss äter vi cheese crunchers och dricker vin till Wes Anderson-estetik. Efteråt plockar vi förnöjt med oss våra saker och promenerar hem igen, lämnar av vinet och stolarna och jag byter skor. Sedan går vi de tio-någonting-minutrarna bort till Landet vid Telefonplan: dricker en varsin ingefäradrink och pratar om framtiden.

Processed with VSCO with e1 preset

Vi kommer promenerandes runt klipporna vid Vinterviken, på den där träbryggan som löper längs berget. Blir stannade av en flicka som är kanske nio, hon gungar ett ihopfällt paraply i ena handen och kisar bestämt upp mot oss.
”Hej!” deklarerar hon. ”Spelar ni också Pokemon Go?”
Vi bekräftar att så är fallet. Hon berättar att hon precis fångat en Charmander.
”Där, borta vid det där lilla huset.” Hon pekar mot en gul byggnad, borta vid båtarna.

Hon är också Team Mystic. Så efter att vi också fångat varsin Charmander tar vi över ett gym ihop.

Karin Wåhlberg

Söndag.

 

 

Nedåt ↘︎

En torsdag. Jag har gråtit tre gånger innan klockan ens slagit lunch. Det känns som om hela jag har skoskav: ångesten har legat som en molande, pickande bieffekt i veckor nu. Jag ringer till mamma och vi pratar i femtiotre minuter, jag mest snörvlandes fram genom upplevd omöjlighet.

Väl på kontoret sätter jag mig i hörnet: stoppar i hörlurarna, äter en Piggelin och hoppas att mascaran i alla fall ger något slags skydd mot regntunga ögonlock.

Karin Wåhlberg

Karin Wåhlberg

Karin Wåhlberg

Uppåt ↗︎

“Men här kan vi ju inte stå!”

Jag och Martina blinkar mot varandra, sneglar ned på våra bubblande glas. Tittar ut mot publikhavet och känner hur det springer i kroppen. Tio sekunder senare har vi tömt i oss cavan så fort att kolsyran liksom spritter i blodet och vi lämnar ölområdet för att trycka oss in i till Eva och Jeppson långt in i folkmassan. Vid något tillfälle ansluter också Karin, och så dansar vi till Years & Years som om det inte finns någon morgondag (eller, i alla fall som om det inte finns någon annan spelning värd att gå på, någonsin).

Jag är på Popaganda med mina kollegor, nästan alla trettio-nånting stycken. Vi fick biljetter i sommarpresent innan semestern. Det är augustis kanske varmaste kväll, värmen klibbar mot mina bara ben och det enda jag ångrar är att jag tagit med mig en jacka. Gräsmattehäng, happy hour-bubbel, food trucks, skymning. Marina som smetar på glitter på mina ögonlock.

När FKA Twigs har stängt fredagen är vi sju stycken som släntrar bort till Trädgården. Inne i Röda Rummet dansar vi till dundrande rnb tills svetten rinner och luftfuktigheten trängt igenom kläderna. Borta vid pingisbordet gör vi skrik-fnissande försök att få in hela skaran i fotobåset. Det känns som om jag skrattar åt något ungefär var femtonde sekund. Strax efter midnatt kräver dock kroppen efter en lång dag sin sömn och jag tar en taxi hem.

På lördagen möter jag upp John och åker in till slutet av Frances. Vi såsar i gräset, kollar på konstsim, köar länge för att köpa halloumiburgare till tonerna av [ingenting] och dricker öl till Amanda Bergman. När Crystal Fighters går på vill jag, efter ett gäng ganska försiktiga spelningar, få d-a-n-s-a. Jag studsar på stället, väntar otåligt på att de andra i sällskapet ska dricka upp, ska bli danspepp. När inget av detta händer tar jag saken i egna händer:

“Nähepp. Då får jag väl dansa själv då!”

Och så marscherar jag iväg och gör just det.

Karin Wåhlberg
Karin Wåhlberg

Framåt →

Söndag. Det är som om regnet sköljer med sig mörkret. Det grå ligger som en monoton dimma över Bondegatan. Ändå är folk ute på trottoarerna, tar sig fram med ett icke-skyndande lugn. Det finns en slags frid i de bleka moln som smetats ut över himlen.

Jag och Anna möter upp Linn och Julia på Pom & Flora. Beställer in allt som låter gott och så äter vi frukost och dricker kaffe resten av dagen. Gör listor, ritar med kritor, googlar, diskuterar och bokar boenden för olika stopp under vår Japan-resa senare i höst. Vi ska äta ramen, sjunga karaoke, bada i onsens, vandra i bergen, beundra höstlöven, besöka museum och myllra runt i en främmande värld där vi inte kan ett enda tecken.

Det kommer bli fantastiskt.

Karin Wåhlberg Knut -111
Karin Wåhlberg Knut -103
Karin Wåhlberg Knut -67
 Åhléns City, en fredag eftermiddag. Ett hav av människor: skarp belysning, lite för varmt. Köer som ringlar sig från kassorna ut till hyllorna. Jag har en tid att passa och lider av akut obeslutsamhet, prestationsångest. En dålig kombination vilken dag som helst. Ringer mamma för att be om råd, men klockan går och köerna växer och till slut, modfällt, går jag därifrån tomhänt. Ringer Elin från perrongen i väntan på ett försenat tåg.
“Det löser sig. Vi ordnar det imorgon,” säger hon.
“Okej.”
Jag låter mig övertygas. Slår mig ner på plats 24 i vagn 6, närmast fönstret, på ett säte med en suspekt missfärgning på höger sida. Bredvid mig sätter sig en man som är halvvägs igenom en matlåda, han tuggar ljudligt och lutar sig tungt mot armstödet i mitten. Jag lutar mig mot fönstret.

En timme och femtiotre minuter kvar.

Karin Wåhlberg Knut -107

Klättrar in i baksätet, spänner fast mig bredvid en babblande, skrattande ett och ett halvt-åring. Pussar och kittlar lite på tårna, då skor och strumpor har strösslats runtom bilbarnstolen.

Livets alla sorger som bortblåsta.

Karin Wåhlberg Knut -33
Karin Wåhlberg Knut -36
Karin Wåhlberg Knut -45
Karin Wåhlberg Knut -112
Karin Wåhlberg Knut -135

I helgen har jag varit i tre städer på tre dagar. I fredags, efter jobbet, tog jag tåget till Örebro. På lördagsmorgonen väcktes jag av en liten pyjamasmänniska som ville läsa böcker. Vid lunch satte vi oss sedan i bilen, jag, min syster, svåger och systerdotter, och körde ned till Göteborg. Där hade det nämligen kommit en liten Knut Erik Wåhlberg. På bilderna är han fyra och fem dagar gammal. Liten och mjuk som en dunboll, med mörk, tät kalufs. Pussvänliga kinder. 

Han föddes i tisdags och är något av det finaste jag sett. Jag är medveten om att jag är partisk.

Efter ytterligare ett besök hos lilla familjen följer jag på söndagskvällen med mina föräldrar upp till Norrköping och på måndag morgon spenderar jag de flesta av mina bonuspoäng på en smidig förstaklassbiljett hos SJ upp till Stockholm igen, och far direkt till kontoret.

Karin Wåhlberg Knut -64
Karin Wåhlberg Knut -63

Mamma sticker in huvudet i rummet där jag och min lillebror sover. Vi är ute på Öckerö, hos Andreas svärföräldrar. Övernattar i stugan på deras tomt.
”Ska ni med och ta ett morgondopp?”
Det tar en liten stund innan vi kommer ur sängarna. Men jag drar jeansklänningen över huvudet och tar handduken under armen, tillsist. Går de fyra minutrarna bort till badplatsen vid klipporna. Dimman sträcker ut sig över vattnet, i luften finns känningar av höst. Redan ligger gula löv på marken och det märks att det har regnat under natten. Vi spejar efter brännmaneter från land och turas om att doppa oss. Mamma och Elias tycker det är rätt varmt, jag tycker det sticker i fötterna också efter att jag klivit upp.

Sedan promenerar vi tillbaka till huset och blir bjudna på frukost. Huden luktar saltvatten.

Karin Wåhlberg Knut -95
Karin Wåhlberg Knut -89
Karin Wåhlberg Knut -88
Karin Wåhlberg Knut -85
Karin Wåhlberg Knut -80
Karin Wåhlberg Knut -51
Karin Wåhlberg Knut -23
Karin Wåhlberg Knut -22
Karin Wåhlberg Knut -117
Karin Wåhlberg Knut -115

Min bror är någons pappa nu. Mina föräldrar inte bara föräldrar, inte längre bara mormor och morfar, utan också farmor och farfar. Jag inte bara moster utan också någons faster. Tiden blir en annan, livet händer. Det händer nu, det händer hela tiden, det händer fort.

Karin Wåhlberg Knut -131

Hej Knut. Jag ska älska dig mycket och alltid. 

Karin Wåhlberg Knut -15
Karin Wåhlberg Knut -7